Gamla Lögdö Herrgård, bild från år 1876 I slutet på 1600-talet hade man gått så hårt åt skogen runt järnbruken i mellansverige, så att man flyttade delar av järnframställningen dit det fanns skog och vattenkraft, eftersom man behövde träkol i järnframställnings-processen, vattenkraft för att driva hammare, hissar och bälgar samt transportmöjligheter dvs vattenleder. Därför anlades i Lögdö 1685 en masugn för framställning av tackjärn, som innehåller några procent kol och i Lagfors en smedja för förädling av tackjärn till mest stångjärn, men även spik och annat som behövdes bl a för sågar. Det här betydde att böndernas byskogar fick ett ökat värde genom att man kunde producera och sälja träkol till bolaget. Försäljningen av träkol innebar en välståndsökning för bönderna. Bilden visar den gamla herrgården i Lögdö, som har en mer ålderdomlig stil.. När den här bilden tas är järn- produktionen på väg ut. Nere på kontinenten har man lärt sig att producera järn med den stenkol som man själva har. Järnframställningen upphör 1878. Bruksherrgården uppfördes på 1730 talet och revs 1883. Den nedre våningen innehöll en stor förstuga, matrum och vardagsrum, sängkammare, barnkammare samt kökskammare och kök. Från förstugan gick trappan upp till övre våningen / helgdagsvåningen / vilken innehöll förstuga, matsal, gästrum, kabinett, förmak och herrum. Som av kortet framgår låg mellan herrgården och Ljustorpsån en envånings byggnad kallad ” långkammar-byggningen ”. Den innehöll mjölkkammare och bagarstuga, tre bostadsrum samt bryggstuga med två stora inmurade kopparpannor. På bilden syns även bruksförvaltare Wathier de Besche med familj. Bilden är hämtad från SCA:s bildarkiv
Den siste spiksmeden Erik Petter Björn (1837-1927) vid Lögdö bruk år 1900 Verksamheten fortsatte emellertid ytterligare några år till 1910 vid Lögdö järnbruk för produktion av bl a spik. Det ligger en spik under hammaren och det var väldiga spikar som producerades.
